Till en utomjordisk livsform: ”Vi är våra relationer”

”Tiden är ingenting” ljuder i mitt huvud. Det är inget hörselintryck. Tystnaden är kompakt här i rymdskeppet. Endast min kropps funktionsljud hörs.

Jag är en människa som reser bakåt i tiden. Det är villkoret, trots resans frivillighet och min ringa ålder. Det roar mig att mitt vittnesmål betyder något.

Här i rymden ska ni finnas, som vi efterfrågar, men sällan lyckats se. Min hjärna blir därför vårt gemensamma medium. ”Jag tänker, alltså finns jag”, sade Descartes på sin tid. En magnifik vetenskapsman. Idag säger flesta ”Jag förstår vad du känner, alltså finns vi”.

Människans mentala kontakt är ordlös, men kan säga nästan allt. Ni i rymden kanske har telepati. Det sägs vara annorlunda. Varför det, när vi jordvarelser kan förstå och känna av tankar?

Människor är sociala varelser. Oupphörligt upptagna av hur vi fungerar i relation till varandra. Tolkar och reflekterar känslor och tankar, våra egna och andras. Förstår intuitivt varandras inre. En ömsesidig spegling, helt utan glas.

Jag förstår vad du tänker och känner. Du vet, att jag förstår. Däri ligger hemligheten, hela livet.

Krångligt? Inte alls. Det är nedärvt, färdigt att användas när vi föds, hjälplösa, nästan som foster. Som nyfödd söker barnet den Andres blick och den Andre, barnets. Det är så det börjar. Så fortsätter det.

Doktor Freud har via sina böcker berättat för mig om människan. Han var ingen vis man, doktor Freud. Drifterna, drömtydningen och det omedvetna. Bevislöst. Andra tänkte om människan i mer förnuftiga termer. Det har visat sig mer gångbart.

Beviset? Numera kryssar stadsmyror fram med elektroniska slagrutor i handen, i sitt eget universum och utan kontakt. Apparaterna blir vår död, kraxar relationsexperterna. Så är det inte. Det är en naturlig utveckling av våra förprogrammerade hjärnors behov att kommunicera effektivt.

En tomhet fyller mig nu. Hur är det möjligt, när jag omges av galaxer, stjärnor, gas och rymdstoft? Den mörka materians gravitation. Det borde inte kännas tomt.

Det sägs att en del människor från födseln har en annorlunda utvecklingsbana. Sådana personer förstår inte det jag berättat. De kan inte läsa ”minds”, utan uppfattar relationer annorlunda. Fokuserar på tydliga och viktigare saker, såsom funktioner och fakta. Att inte intuitivt förstå människors avsikter och känslor kallas ensamhet, har jag förstått.

Jag är en sådan människa.

Jag trivs här i kapselns isolering. Jag är på sätt och vis en utomjording. Jag är trött på alla mellanmänskliga krav. Om jag hade en antenn hade jag dragit in den. I rymden finns inga känslor har jag hört. Det låter vilsamt.

Jag vill gärna stå i förbindelse med erandra. Kan ni docka in mig till någon farkost?

Min kropp kanske inte passar för atmosfären, men jag tror att mitt sinne gör det. Det mänskligt avvikande på jorden tror jag är gångbart hos er i rymden. Om mitt fysiska skal dör, så gör det inget. Då har jag iallafall kommit hem.

Den Blå planeten är inte mitt hem. Där har jag varit tvångsintagen.