Till Den Det Berör

- Kan jag skriva vad jag vill?

- Absolut. Du har inbjudits för att representera den vanlige medborgaren.

- Kommer någon att revidera eller ändra det jag skriver?

Det känns inte som jag formulerar frågan själv. Men helt plötsligt är den ställd, styrda tankar, stämband och läpprörelser.

- Nej. Det du skriver är helt konfidentiellt.

Jag lutar mig tillbaka och tar händerna från tangentbordet. Tvekan inför hur ansvarsfullt uppdraget är men samtidigt beslutsamhet och iver att få börja skriva. En iver med okänd härkomst.

- Jag finns här utanför, men om du är redo så skriver du det du vill säga. På valfritt språk,

maximalt 25 rader. När du är nöjd så klickar du på transmit och din text överförs till

systemet utan någon annans inblandning och förhoppningsvis hittar Alan Alien… mannen skrockar torrt över sitt skämt som använts förr.

-…ditt meddelande i framtiden och får en positiv syn på mänskligheten.

Med det plockar han ihop sina papper, stöter dem mot bordet för att få en perfekt trave och lämnar rummet utan en blick på mig. Nedlåtande. Ointresserad. Jag hör honom sucka innan han öppnar nästa dörr i korridoren.

Jag fick inbjudan till att delta i projektet för några veckor sedan, slumpvis utvald tydligen. Jag öppnade brevet i min lilla studentlya nära Kapellplatsen i Göteborg, i Sverige, i Universum. Och. I universum kan det finns en utomjordisk livsform som jag skall skriva till.

En.

Utomjordisk.

Livsform.

Jag? Vad kan jag säga dem? Vad vill de veta? Jag ser mig om i det lilla rummet, kanske i väntan på inspiration. Solen strilar snett ned på golvet bakom mig från det låga, men breda fönstret högt upp på väggen. Vitmålad vävtapet, linoleumgolv i grått som går upp tio centimeter på väggen, dörrkarm av rostfritt stål och en ljusgrå dörr med ett runt fönster i frostat glas. Det kunde vara ett rum inom vården med gnissel från en tandläkarborr, gny från en tvångsintagen, gnäll från en hund hos veterinären, gnabb mellan ett par hos terapeuten. Tillbaka.

Terminalen jag skall skriva mitt meddelande på är av fabrikatet Dell.

Den står på ett skrivbord utan hurts eller lådor som tillverkats av Kinnarps.

Den stol min något beniga bak sitter på kommer från möbeljätten IKEA.

På skrivbordsytan ligger mina lite bleka armar som kommer från Vänersborg.

Och jag ser dessa armar börja röra på sig. Bleka armar och tillhörande fingrar drar tangentbordet till sig och de sistnämnda flyter över tangentbordet till synes utan att jag styr dem. Jag tittar på genom rött hår som hänger ned framför ansiktet och skönjer att text börjar fylla bildskärmen i synfältets periferi. Jag tittar inte. Passiv i allt utom armar och fingrar. Transmit.

"Till den det berör

Kan ni hjälpa

Det är utom min kontroll

Möjligheten att korrigera

Den är uttömd

Jag valde länge att hoppas

På goda krafter

De som vill väl

Och som försöker göra rätt

Men ondska, själviskhet och hat

Härskar nu över min yta

Föroreningar

Krig, svält...

Om er altruism

Och förmåga

Kan motverka

Hjälp mig

Gaia"