När månen är full

Vita ridåer i mossan

där slemmiga stumpar tar fatt och blir fler

skogen sträckt över skorpan,

snitslad men sedan avtagande,

cirkelkretsande

I djupaste gravsänkor

där det okända gnuggar sin buk,

medan vårt eget beläte pressas ihop,

urtidsdjur med säckar i brösten

lyfter till femtusen meter, natt efter natt

och vår skräck lever av mörkret

i ljuset av våra framsteg

Få har vaknat men vadar ändå

i en blandning av saltskvalp och silande guld,

fast under tjocknande lock

och utan det oändligas äventyr

I minsta mage på jorden

finns plast, men det finns ännu så mycket liv

att det är värt att förundras och ta reda på varför

det finns något så märkvärdigt som blåstång

som förökar sig i ett moln av ägg och spermier - bara när månen är full.