Hallå därute!

Galen. Det är vad jag är. Oavsett om jag tror på er eller inte. Visserligen vore det osannolikt i en oändlighet om ni inte fanns. Likaså är det både galenskap och högmod att tro att vi skulle vara de enda som svävar i detta tomma intet. Men att snarare tro att ni faktiskt finns och kanske till och med försöker prata med oss, vore inte också det rena dårskapet?

Om jag öppet började svamla om att se ufon och intergalaktiska varelser skulle jag inom några timmars lopp befinna mig i en cell på den psykiatriska avdelningen. Ja, det är alltså en plats där vi människor hamnar när vi till exempel börjar se och höra saker som inte finns. Där får vi knapra på små hårda karameller, som kallas för medicin, tills vi börjar uppfatta världen som gemene man igen (alltså fri från utomjordingar, ufon och telepatiska meddelanden från andra galaxer). Om det inte skulle hjälpa får vi kanske en vätska insprutad i vårt ena ben (vilka i sin tur är de kroppsdelar som vi använder för att förflytta oss med). Skulle behandlingen ske med framgång, släpps vi fria igen att vandra vart vi vill på vår mycket vackra blåskimrande planet. Så ni får ha lite överseende med att det skrämmer mig något att inleda denna kontakt, eftersom jag är spruträdd.

När jag en morgon begrundade min märkliga kropp i spegeln, var det som att jag såg den med nya ögon. Jag insåg att jag inte kunde vara annat än en riktig rymdvarelse, precis som ni. Det var då som jag slutligen tog modet till mig att ändå skriva till er. Jag hoppas bara att ni som får detta är vänliga. Med lite tur skulle ni kanske kunna hjälpa oss.

Egentligen skulle jag vilja berätta om alla häftiga saker vi har här på jorden; sådant som vår fina natur har skapat, men också grejer som några riktigt smarta människor har uppfunnit genom tiderna. Tyvärr har jag inte tid med det nu. Jag måste prioritera mitt meddelande. Hjälp. Mayday, mayday, mayday. Med ett tungt hjärta befarar jag att saker här börjar bli för farliga. Krig härjar på stora delar av jordklotet. Miljöförstörelser till följd av att alltför många människor ser makt och pengar som sin största prioritet i livet och som gör dem blinda för den ödeläggelse de skapar. Kärleken, gemenskapen och friheten som jag tror att vi alla innerst inne längtar efter, göms under lager av dynga, som får många av oss att sakta kvävas.

Jag börjar bli rädd nu. Riktigt rädd. Nej det är inte paranoia. Detta är äkta. Jag älskar ju denna planet och jag älskar människorna omkring mig. Samtidigt har jag under min korta livstid fått bevittna saker som tyder på att livet här är hotat. Inte bara människornas, utan även alla miljontals olika livsformer som bor här tillsammans med oss. Paradoxalt nog utgörs hotet av den art som har jordklotets mest välutvecklade hjärna. Visst är det ironiskt? Jag är ödmjuk för min galenskap, allas vår galenskap som knappast skulle rymmas på en miljon psykiatriska avdelningar eller hjälpas med vare sig karamell eller spruta.

I ren desperation kastar jag nu ut denna bedjan till dig du intergalaktiska varelse som kanske till och med har lärt dig konsten om sann telepati: Snälla hjälp oss!

Önskningar från en rymdvarelse som heter Ragna Broman